Nina Björk kritiserar identitetsvänstern

nina_bjorkNina Björk efterlyser mer skärpa hos vänstern i Sverige på en föreläsning i Lund. ”Det är klart att våra huvudfiender inte är Feministiskt Initiativ, identitetsvänstern och miljöindividualister. Men det är irriterande när de inte kan tänka klart”, säger hon. (Fritt citerat)

Björk stör sig på att talet om intersektionalitet fått vänstern att likställa klass, kön, etnicitet, sexuell läggning, religion osv.  som olika ”diskrimineringsgrunder”. Klass skiljer sig fundamentalt från de andra kategorierna. Här är skillnaderna:

(1) Klass är helt och fullt en social konstruktion, det är inte hudfärg, kön och en rad andra diskrimineringsgrunder. En socialist strävar efter att utplåna samhällsklasserna helt. Men varför ska vi utplåna könsorgan och olika hudfärger? Även uppenbart socialt konstruerade kategorier som religion verkar mycket dumt att utplåna.

(2) Att särbehandla någon negativt för sin religion är inte bra. Alla är lika mycket värda. Men det verkar absurt att säga att när arbetarfamiljen utan pengar väljer att sitta hemma i soffan på semester, så ska vi värdera det lika som när den rike kapitalisten åker på solsemester till kanarieöarna. Problemet är inte att vi ser ner på arbetarklassens val av semesteraktivitet och diskriminerar Arbetarklassen för att de sitter hemma i soffan. Problemet är den kapitalistiska ekonomi där någon annan får produkten av arbetarnas arbete.

(3) Försök gå till diskrimineringsombudsmannen och klaga på att du är en arbetare som mot din vilja måste sälja ditt arbete till ett kapitalistiskt företag för att få bröd för dagen. Det kommer nog inte gå så bra. Klass är inte en diskrimineringsgrund, man kan inte diskrimineras på grundval av klass.

Björk konstaterar också att den feministiska kampen, antirasismen och HBTQ-rörelsens kamp inte alls hotar kapitalismen, utan snarare skapat glada individer som vågar komma ut ur garderoben och vara goda producenter och konsumenter som främjar kapitalets intressen. Men därmed inte sagt att det är fel att vara feminist, antirasist och kämpa för HBTQ-människors rättigheter. Det är bara irriterande när dessa människor kallas sig vänster, blandar ihop alla korten och inte kan tänka klart. ”Tro inte att det är antikapitalistiskt eller socialistiskt att gå i prideparaden”, säger Björk.

När det gäller Björks egna visioner är hon dock inte lika klarsynt. Jag frågar om hon som är så noga med distinktioner inte gör distinktionen mellan ”kapitalism” och ”marknadsekonomi” där kapitalism förstås som att en elit äger produktionsmedlen, och marknadsekonomi som förekomsten av en fri marknad där varor och tjänster utbyts. Hon ville inte kännas vid distinktionen, utan tycker arbetarstyrda företag som konkurrerade på en fri marknad är lika mycket kapitalism, trots avsaknaden av kapitalister. Men här blandar hon ihop korten, dessutom börjar det lukta mossig planekonomi om Björks visioner.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Stefan Löfven Missbrukar arbetarrörelsens slogan

Stefan-Löfven-Almedalen-2015“No rights without duties, no duties without rights”

Så löd arbetarrörelsens gamla slagord. Det användes för att attackera borgare och feodalherrar som utnyttjade underklassen. Underklassen fick göra allt skitjobb, de hade bara skyldigheter. Överklassen gled runt på en räkmacka, de hade bara rättigheter.

Kampen för lika rättigheter och skyldigheter började kampen med rätt till säkrare arbetsplatser, rimliga arbetstider och semester. Därefter fortsatte kampen med att försöka ge alla rätt till arbete. Ingen skulle ofrivilligt tvingas stå utanför och inte kunna försörja sig.

Så långt allt väl. Men när Stefan Löfven nu försöker modernisera arbetarrörelsen gamla slogan, då ballar det ur helt. ”Gör din plikt kräv din rätt” säger Stefan löven, men vem riktar han slagordet mot? Mot alla rika börsgubbar som lyfter feta arvoden och får hutlösa kapitalinkomster utan att lyfta ett finger? Nej, mot elever, föräldrar, lärare och de som står utanför arbetsmarknaden. Mot de som befinner sig i botten av samhällspyramiden.

Arbetarrörelsens fina slogan som tidigare syftade till frigörelse och rättvisa missbrukas nu av Stefan Löven som en lutheransk arbetspiska mot folket. Du är skyldig att arbeta häcken av dig för att bidra till …bidra till vadå? Till skenande klassklyftor, framväxten av ett prekariat, hårdare konkurrens i världen och ett stressigare liv för alla? Var är Stefans vision han ber folket att arbeta för?

Att alla som vill och kan lönearbeta ska få chansen är viktigt för att driva samhället. Men varför ska vi misstänkliggöra och tvinga de människor som redan idag sliter häcken av sig för att få vardagen att gå ihop? Hot, påtryckningar och moralkakor riktade mot folket ska inte höra hemma i socialdemokraternas ideologi. Socialdemokratin ska tro på människan. Människan är en kreativ, nyfiken, aktiv varelse som vill och kan engagera sig i samhället på ett sätt som är till ömsesidig nytta för alla.

Låt oss för all del fortsätta den gamla kampen för rätten till arbete och rättigheter på arbetsplatsen. Men använd för allt i världen inte slogan om rättigheter och skyldigheter för att slå neråt! Rikta den uppåt, mot överklassen, bankväsendet och dagens lata feodalherrar som skor sig på bekostnad av sina medmänniskor, miljön och framtida generationer. Det är här vi har källan till de verkliga problemen och orättvisorna.

Läs mer:
http://www.dn.se/nyheter/politik/stefan-lofvens-nya-krav-pa-folket/

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Alla är inte rasister, sexister och homofober

rasistI kampen mot rasism, sexism och diskriminering är det viktigt att inte skjuta hejvilt på allt och alla. Att förvänta sig att en person vi möter är heterosexuell är inte homofobi. Att bli förvånad över att personen vi samtalat med över telefon visade sig vara svart är inte rasism. Att utgå från att förskoleläraren är kvinna är inte sexism.

Att de flesta som arbetar med barn i Sverige är vita, heterosexuella kvinnor är ett samband, en korrelation som kan observeras empiriskt. Sådana korrelationer måste noga skiljas från normativa påståenden som att alla relationer bör vara heterosexuella (heteronormen), att svarta är mindre värda än vita (rasism) och att kvinnan bör sköta barn (sexism).

Någon som handlar utifrån kunskap om korrelationer kan inte klandras för det. Att misstänka att personen av motsatt kön är heterosexuell är praktiskt för att identifiera potentiella partners. Att misstänka att en svart person flytt hit och kan sämre svenska kan hjälpa oss att visa extra hänsyn när språket inte flyter. Att gissa på ”hon” när ett förskolebarn talar om sin lärare, det är väldigt träffsäkert.

Att i mötet med andra människor ha som arbetshypotes att det generella sambandet gäller den unika personen, det är nödvändigt för att göra kvalificerade gissningar om andra och om världen. Att möta någon helt förutsättningslöst är omöjligt, försök föreställ dig ett sådant möte. Skulle det vara som att träffa på en sten, ett Ufo eller ett totalt tomrum? Att generalisera från korrelationer till enskilda fall krävs för att vi överhuvudtaget ska kunna orientera oss i tillvaron och mötas som människor.

Det som däremot är problematiskt är att utan vidare anta att en korrelation är bra och bör stärkas. Vår verkliga fiende är inte de som observerat att de flesta är hetero, att svarta inte alltid kan svenska eller att mest kvinnor arbetar i barnomsorgen utan de som påstår att alla bör vara hetero, att svarta är mindre värda och att bara kvinnor bör arbeta med barn.

Så slå aldrig i skallen på någon att hen är rasist, sexist eller homofob bara för att hen generaliserar från korrelationer till enskilda fall för att bättre förstå världen, fokusera istället på de riktiga rasisterna, sexisterna och homofoberna!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Antirasism i praktiken: mobba eller fika?

imagerunt bordDe flesta är nog överens om att vi måste sätta stopp för vågen av rasism som sköljer över Europa, men vad ska vi egentligen ta oss till? Låt oss ta ett steg tillbaka och fundera lite.

Först försökte vi frysa ut rasisterna. Det gick inte. Skyddade från medias strålkastarljus var det fritt fram att värva, växa och sprida rasistiska myter.

Sen försökte vi baktala dem, undergräva deras förtroende, uppmärksamma deras nazistiska rötter och lyfta upp deras smutsiga uttalanden till allmänhetens beskådan. Men det gick inte. Jimmy Åkesson var hal som en ål och skakade av sig alla skandaler och anklagelser. I takt med att den politiska sfären fokuserade på att undergräva förtroendet för SD istället för att lugnt och sakligt bemöta deras argument så växte stödet för partiet.

Till sist försökte vi konfrontera dem. ”Inga rasister på våra gator!” ljöd slagorden. Nu jävlar får det vara nog, rasisterna ska veta att vi inte accepterar dem! Fram med grytlock och tutor, överösta deras torgmöten, skrik på dem, peka finger, mobba ut dem, bort med dem från Facebook! Men det gick inte heller. Konflikten mellan ”vi” och ”dom” blåstes upp, rasisternas sammanhållning ökade och de kämpar nu på hårdare än någonsin tidigare.

Läget kan tyckas ganska hopplöst. Men förstår vi bara människans så kan vi också förstå  hur vi ska lösa problemet. Människan är ett socialt flockdjur. För att leva tillsammans utvecklar vi gemensamma gruppnormer. Stöter vi på avvikare känner vi oss hotade och försöker socialisera in avvikaren. Misslyckas socialiseringsprocessen försöker vi aktivt förändra den andre genom att konfrontera, frysa ut och mobba.

Jimmy Åkesson är ett mobboffer i den offentliga debatten. Titta ordentligt. Det syns på kroppsspråk, ansiktsuttryck, rörelsemönster osv. Han är en rädd liten pojke som ständigt attackeras. Men tyck inte synd om honom, det är nog bättre att fortsätta attackera än att inte göra någonting. Mobbar vi skiten ur alla rasister så kanske de sätter sig och gråter i något hörn, och då kanske vi åtminstone slipper en förintelse 2.0?

Att mobba ut rasisterna kanske kan fungera om vi är riktigt jävliga. Men det kan sluta i en katastrof. Det måste finnas någon bättre strategi. Kan vi inte istället försöka socialisera och inkludera de besvärliga rasisterna i samhället med effektivare, schysstare metoder?

Jag har ett förslag: tänk om ett stort, seriöst parti som socialdemokraterna skulle bjuda in till förhandling  och skriva ett kontrakt med exempelvis sverigedemokraterna: vi lovar att låta er vara ifred under kommande år och sluta kalla er ”rasister” om ni lovar att delta med X % av era medlemmar på våra regelbundna fikamöten! Vi betalar fikat, och ni är varmt välkomna att samtala förutsättningslöst med oss!

Sören Sundh (SD, Sigtuna) skulle nog åtminstone skriva under. Så snart något viktigt beslut fattas går han upp i talarstolen och säger: ”så jag har väl kanske också varit med på något hörn här”. Rasisterna vill också få vara med. Låt oss möta dem som personer, samtala och lugnt men systematisk invända mot alla dumheter.

Men att samtala lugnt kan vara svårt, man bli ju så jävla förbannad! Kom då ihåg att Fika är det hårdaste, effektivaste järnrör vi antirasister har till förfogande, med hjälp av det har vi potential att avlägsna varenda jävla rasist ur Sverige! :)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Brevväxling med programkommissionen: ”Hållbar tillväxt?”

Det är hög tid att ta tag i miljöfrågorna och ifrågasätta samhällets tillväxtfanatism. Det nya modeordet som används av allt fler politiker är ”hållbar tillväxt”. Men vad betyder det egentligen? Är det överhuvudtaget möjligt att ha ekonomisk tillväxt i ett hållbart samhälle?

I följande mailkonversation har jag försökt ta reda på vad Socialdemokraternas programkommission menar med begreppet i förslaget till nytt partiprogram samt försökt få dem att skriva om förslaget så resonemangen blir tydliga, logiska och konsekventa.

Hej!

”Hållbar tillväxt”!? Exakt vad betyder det? Tillväxt definieras som ökad produktion av varor och tjänster. Exakt hur ska ett hållbart ökande av vår konsumtion och produktion gå till? Med ökad konsumtion och produktion kommer jordens resurser ta slut förr eller senare. Hållbarhet handlar om jämvikt, inte om exponentiell ökning. Begreppet ”hållbar tillväxt” står i motsättning till grundläggande fysikaliska energiprinciper. Antingen tar vi bort detta begrepp ur det nya partiprogrammet eller också lägger vi till ett ordentligt stycke som tydligt och klart förklarar hur ekvationen är tänkt att gå ihop.

Vill vi vara ett modernt parti som verkligen tar tag i framtidens utmaningar föreslår jag att vi tar bort begreppet ”hållbar tillväxt” och dessutom lägger till David Lundqvists utmärkta ändringsförslag som jag och många andra stödjer till fullo, jag bifogar dessa.

Mvh

Samuel Kazen Orrefur, aktiv medlem i SAP och SSU.

Programkommissionen svarade följande:

Hej,

tack för dina synpunkter! Det finns inget som säger att tillväxt och produktion i sig måste vara ohållbar. Idag är den det, men det betyder inte att den alltid kommer att vara det!

mvh
Marika

Jag svarade då följande:

Hej Marika!

Tack för ditt svar. Du har helt rätt i att produktion i sig inte behöver vara något ohållbart. Vi kan och bör ställa om till en hållbar konsumtion och produktion. Vad som däremot är fullständigt ohållbart är den STÄNDIGA ÖKNINGEN av produktion och konsumtion som tillväxt innebär. Samtliga bärkraftiga ekosystem och samhällsformer som överlevt genom historien fram till våra dagar kännetecknas av jämvikt, inte av exponentiell ökning. Vad menar du med att tillväxt inte alltid kommer att var ohållbart? Hur kan exponentiell ökning av någonting bli en hållbar princip för ett samhälle? Förklara hur programkommissionen tänkt sig att ”Hållbar tillväxt” ska vara möjlig på sikt, eller var god ta bort begreppet i den reviderade versionen av förslaget på nytt partiprogram.

Jag skickar en kopia av detta mail till ett antal andra då det är en oerhört viktig fråga för vår framtid. Jag ser fram emot ett bra svar.

Mvh
Samuel

Programkommissionen svarade då:

Hej,

en ökning är inte per definition ohållbar. Det beror ju helt på vad det är som ökas. En ökning av sådant som förstör klimat och miljö är naturligtvis inte hållbar i längden, men det finns inget som säger att tillväxt alltid måste bygga på klimat- och miljöförstörande faktorer. Produktion och konsumtion som inte förstör miljön kan öka utan att detta nödvändigtvis är ohållbart.

mvh
Marika

Mitt svar:

Hej igen!

Du har helt rätt i att ökning per definition inte är ohållbart, vi kan mycket väl bygga ett hållbart samhälle där vissa aktiviteter ökar i takt med att andra minskar. Frågan gäller dock inte sådan lokal, tillfällig ökning av enskilda sektorer utan ökning av BNP. Mer specifikt årlig tillväxt av BNP på x procent, dvs en exponentiell ökningav samhällets totala produktion och konsumtion.

För att tillväxt i denna bemärkelse (ökning av BNP med x % årligen) ska vara möjlig på sikt räcker det inte med att själva tillverknings- och konsumtionsprocessen inte direkt förgiftar/skadar/förstör ekosystemen. Det som produceras och konsumeras måste uppfylla ett strängare krav, nämligen antingen (1) vara del av ett hållbart kretslopp eller också (2)vara helt utan miljöpåverkan, helt miljöneutralt, helt utanför ekosystemens kretslopp.

Vi kan endast ta så mycket energi och materia från jorden som naturen förmår återskapa (med människans hjälp). När nya effektiva miljötekniska uppfinningar gör det möjligt att både ta och återställa en större mängd resurser än tidigare samt utvinna mer värde ur en begränsad mängd resurser, kan en viss ökning av BNP ske. Ekonomin frikopplas då relativt ekosystemen men är fortfarande strikt begränsad av utvecklingstakten av miljöteknik. Dagens miljöteknik kommer överhuvudtaget inte i närheten av den effektiviseringsgrad som skulle krävas för att BNP ska kunna fortsätta växa med dagens takt!

Men även om människan vore extremt uppfinningsrik och utvecklade miljöteknik hundratals gånger snabbare än idag skulle tillväxt i bemärkelsen årlig ökning av BNP på X % vara ohållbart på sikt! Effektiviseringar, återvinningssystem och resurstvinnande teknik handlar om att få ut mer ur någonting som är begränsat. Det är visserligen möjligt, men det går långsammare och långsammare tills ett visst gränsvärde nåtts där vi utnyttjar och använder ett givet systems resurser maximalt effektivt. Effektiviserande miljöteknik kan i bästa fall ge oss en en ständigt sjunkande tillväxt. Exempel: [År 1: BNP +2%], [År 2: BNP +1,5 %], [År 3 BNP +0,75 %] osv. Har vi riktig tur, är kreativa och uppfinningsrika, samt spelar våra kort rätt kan alltså tillväxt som asymptotiskt närmar sig noll vara en tänkbar form av ”hållbar tillväxt” på kort sikt.

Jorden består av en begränsad mängd materia och en ännu mer begränsad mängd för människan användbar materia. Dessutom verkar införskaffandet av materiella ting ha en avtagande marginalnytta vilket gör att en ständigt ökad efterfrågan på sådana produkter inte kan ligga till grund för framtidens ekonomi. Enda hållbara sättet att hålla en stabil tillväxttakt är att skapa produkter som är absolut frikopplade från den materiella ekonomin, dvs. helt miljöneutrala immateriella produkter. Som jag förklarat i tidigare bifogat dokument ”framtidens utmaningar” finns inte sådana produkter. Kunskap, information och tjänster är begränsade av produktions- och konsumtionstiden och kan inte därför likt materiella produkter köpas och staplas på hög på bakgården. Tjänstesektorn är till stora delar ett nollsummespel med dygnets 24 timmar och kan därför inte öka produktiviteten på sikt!

Vill socialdemokraterna satsa på ”hållbar tillväxt” är det oerhört viktigt att specificera vad som avses och hur det är tänkt att gå till. Min fråga till programkommissionen lyder: Hur är ekvationen ”hållbar tillväxt” tänkt att gå ihop? Vilken av följande definitioner av ”hållbar tillväxt” antar ni?

Med ”Hållbar tillväxt” avses att mer miljövänliga aktiviteter i samhället ska öka i takt med att mer miljöfarliga minskas. Detta är möjligt att göra på ett hållbart sätt inom ramen för en jämviktsekonomi men förtjänar knappast att kallas ”tillväxt”. När begreppet ”tillväxt” används utan tydliga preciseringar syftar man på BNP, inte på enskilda sektorer. Är det detta som avses måste begreppet ”hållbar tillväxt” definitivt bytas ut/förtydligas/preciseras.

Med ”Hållbar tillväxt” avses att tillväxt endast accepteras i den mån ny teknik möjliggör ökad konsumtion och produktion utan att vi ökar påfrestningarna på ekosystemet och utan att förbruka ändliga resurser. Denna relativa frikoppling av ekonomin innebär att BNP kan fortsätta öka, men i en allt långsammare takt tills vi nått nolltillväxt. Är det detta som avses måste programmet förtydligas så alla förstår att det inte rör sig om exponentiell tillväxt utan om en ständigt avtagande tillväxttakt!

Med ”Hållbar tillväxt” avses att den del av ekonomin som ska ökas måste vara ”hållbar” i bemärkelsen vara helt utan miljöpåverkan, helt miljöneutral, helt utanför ekosystemens kretslopp. Det innebär att tillväxt måste ske i ”immateriella” sektorer som tjänstesektorn. Eftersom tjänstemarknaden är ett spel med dygnets 24 timmar kan denna sektor omöjligen utgöra någon tillväxtmotor om vi inte arbetar mer, hårdare och längre. Detta är dock ohållbart på sikt. Dels kommer stressen och utbrändheten öka och dels löser vi inte grundproblemet: Var ska samhällets tillväxtmotor ligga när vård, skola, omsorg, frisörer, orkestrar, servitörer och datorspelsutvecklare inte förmår spela, klippa, servera, undervisa, vårda och programmera snabbare? Svaret lyder: den enda stabila tillväxtmotorn är industrin; den materiella produktionen. Och i den sektorn kan som sagt en stabil tillväxttakt som också är hållbar aldrig vara möjlig på sikt.

Avslutningsvis, du skrev ”det finns inget som säger att tillväxt alltid måste bygga på klimat- och miljöförstörande faktorer”. Du har fel,med ovanstående sagt kan vi bortom allt rimligt tvivel dra slutsatsen att tillväxt i bemärkelsen ständig exponentiell ökning av BNP där BNP ökar med ett godtyckligt tal X procent (X > 0) årligen, alltid måste bygga på ökat materiellt resursuttag vilket är, om inte direkt miljöförstörande i bemärkelsen att omgivande ekosystem förgiftas och förstörs, så åtminstone ohållbart på sikt i bemärkelsen att det exponentiellt ökande resursuttaget urholkar ekosystemen, jordens och människans livsförutsättningar.

Så, för världens, Sveriges och partiets framtid: svara på VAD som avses med ”Hållbar tillväxt”, VAR denna hållbara tillväxt ska äga rum samt HUR denna ”hållbara tillväxt” ska kunna ske, både i teorin och praktiken. Detta är mänsklighetens, Sveriges och partiets största framtidsfråga.

Mvh
Samuel

Nu inväntar jag med spänning nästa svar!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hur man effektivast förstör en skola

Eva-Lotta Hultén skriver på ”Skola och Samhälle” om att Björklunds skolpolitik redan testats i och med Quadriceprogrammet på ett hundratal skolor i Sverige.  http://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/eva-lotta-hulten-ordning-och-reda-ger-ingen-utdelning/  När ”Man framhåller att kunskapsmålen sätts främst och pekar på vikten av att ha höga förväntningar på eleverna, ett tydligt pedagogiskt ledarskap och goda relationer mellan lärare och elev samt en gemensam värdegrund och tydliga regler i skolan” så blir inte resultaten bättre. Quadriceprogrammet är ett tydligt exempel på det pedagogisk och psykologisk forskning känt till länge. Vill man ta i hårt utan att åstadkomma någonting alls, ja kanske till och med försämra läget, då ska man satsa på följande:

  • Fokus på mätbara kunskapsresultaten
  • Fokus på ordning och reda
  • Fokus på läraren som en tydlig och stark ledare
  • Goda prestationer premieras med diplom och applåder.
  • Elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen.
  • Katederundervisning
  • Övervakning och yttre kontroll för att lösa mobbning.

Låt mig försöka reda ut varför ovanstående är problematiskt:

  • Fokus på mätbara kunskapsresultaten
    – Problematiskt då mjuka värden inte går att mäta, dessa kommer lätt bort.
    – Problematiskt då fokus sätts på ett innehåll skolverket/politiker/lärare definierat istället för på ett innehåll eleverna valt själva och har en inre motivation att arbeta med.
    – Problematiskt då människans psykologiska motivationsmekanismer fungerar indirekt. ”LÄR DIG DETTA NU!” fungerar inte. ”Kom ska vi göra något roligt (och lär dig allt möjligt som sidoeffekt)!” fungerar mycket bättre.
  • Fokus på ordning och reda
    – Problematiskt då stökiga klassrum är ett symptom på en misslyckad skola, dödar man symptomet åtgärdas inte problemet, man tar bara bort en indikator på hur väl skolan fungerar.
    – Ordning och reda uppkommer automatiskt när eleverna fokuserar på något spännande. Är skolan tråkig är det roligare att kasta sudd och skrika.
    – Om stökiga elever straffas och kuvas tappar de helt motivationen och möjligheten att komma tillbaks på banan.
  • Fokus på läraren som en tydlig och stark ledare
    – Riskerar att leda till auktoritär undervisning där läraren definierar sanningen, dagordningen och elevernas aktiviteter.
    – Läraren är ingen chef som ska få sina underlydande att åstadkomma ett specifikt resultat. Läraren borde betraktas som en pedagogisk resurs till för att hjälpa och utveckla elevernas inneboende potential.
  • Goda prestationer premieras med diplom och applåder.
    – Forskning visar att utlovade belöningar för prestationer (dvs morötter) är riskabla att använda, de kan ge motsatt resultat och hämma den inre motivationen. Däremot är oförutsägbar spontan bekräftelse motivationshöjande. När en elev som lyckats i efterhand får beröm och diplom (utan att ha strävat mot det eller känt till det) då fungerar belöningen motivationshöjande. Elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen.
  • Elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen.
    – Otroligt motivationsdödande. Ju mer en skola implementerar denna tes, desto närmare kommer ett totalt sammanbrott.
    – Verklighetsfrämmande. Eleverna utgör morgondagens producenter/konsumenter. Deras intressen kommer definiera framtidens arbetsmarknad, konsumtion och produktion.
  • Katederundervisning
    – Riskabelt. Kan, precis som i fallet med belöningar, användas på både ett positivt och ett negativt sätt. Positiv katederundervisning innebär antingen (1) att läraren föreläser om något ämne både  läraren och eleven brinner för. Detta kan entusiasmera eleverna men är svårt. (2) Läraren leder en klassrumsdiskussion där fokus ligger på samtalet och elevernas förslag/tankar. Negativ katederundervisning kan sammanfattas i termen ”kunskapsförmedling” och är det vanligaste i svensk skola. Det hämmar både motivationen och kritiskt tänkande.
  •  Övervakning och yttre kontroll för att lösa mobbning.
    – Mycket problematiskt. Rapportering, utredning, övervakning osv. utgår från att ett ”dåligt/förbjudet beteende” ska observeras och sedan straffas/åtgärdas. Så löser man INTE mobbning. Sådant kan snarare förvärra mobbning.
Publicerat i Okategoriserade, Skolan | Lämna en kommentar

Konstruktiv konfliktlösning

Sverige har inget hållbart arbete mot mobbning. Enligt organsiationen Friends trakasseras dagligen ca 50 000 barn i Sveriges skolor. Det är oacceptabelt! Men vad ska vi göra?

Istället för att skriva mina två B-uppsatser som jag borde har jag  precis sammanställt och utvecklat ett material för att arbeta med mobbning och konfliktlösning i Skolan. Vad tycks? Hjälp mig gärna att läsa igenom utkasten och kom med kommentarer!

Skolverket har konstaterat att inga av de metoder som tillämpas i Sverige är tillfredsställande, de flesta kan snarare förvärra än förbättra mobbning. Skolverket har dock missat att utvärdera en internationellt mycket framgångsrik metod som dessutom kommer från i Sverige: The Method of Shared Concern (SCm). Jag har försökt sammanställa de bästa bitarna och utveckla ett helhetsmaterial för att förebygga konflikter, upptäcka dold mobbning, behandla mobbning, arbeta med skolans värdegrund, hålla klassrumsdiskussioner och lektioner samt träna konfliktlösning i rollspel.

Sammanfattning:
http://www.cogitate.se/dokument/samanfattning_SCm_utkast_v1.pdf

Grundhäfte:
http://www.cogitate.se/dokument/kreativ_konfliktlosning_utkast_v4.pdf

Arbetsmaterial:
http://www.cogitate.se/dokument/tema_konfliktlosning.pdf

Vill du testa en kreativ, positiv metod för att lösa konflikter som fokuserar på konstruktiva lösningar istället för att gräva efter skuld? Är du skolledare och vill hitta en effektiv, evidensbaserad strategi för att långsiktigt arbeta med skolans värdegrund samt förebygga, upptäcka och behandla dold mobbning?

The Method of Shared Concern (SCm) har utvecklats av Anatol Pikas, docent i pedagogisk psykologi och är det enda program för att behandla mobbning som enbart har positiva effekter vid långsiktig, konsekvent tillämpning. SCm har under många år tillämpats med stor framgång i bland annat England, Spanien, Finland och Australien. På grund av sin effektivitet håller metoden på att bli alltmer populär världen över. Just nu tillämpas den i större skala i Nya Zeeland, Malaysia, USA, Tyskland, Canada, Estland och förhoppningsvis snart även i Sverige.

I England betygsatte lärare på 155 skolor metoden från 1 till 5 där 1 var ”not at all satisfied” och 5 ”extremely satisfied”. Medelbetyget blev 3.9 vilket är väl över genomsnittet. En studie på metodens effektivitet i England visade att ca 3/4 av de behandlade mobbningsfallen löses. När metodens förhållningssätt integreras på djupet ger nästan alla behandlade fall positiva resultat; ett exempel är en studie i Skottland där metoden löste 34 av 38 behandlade mobbningsfall. I Australien har personalen rapporterat frekvenser på 85-100 % lyckade behandlingar.

Utöver evidens från praktisk tillämpning stödjer kognitionsvetenskaplig och pedagogisk forskning kring motivation metodens samtliga principer. Kärnan i SCm är att inte leta efter skuld utan betrakta mobbning som en asymmetrisk konflikt mellan två parter där fokus läggs på att hitta gemensamma lösningar båda sidor kan godta. Läraren agerar neutral medlare, som i ett konstruktivt samtal med båda sidor utnyttjar barnens kreativitet och inre motivation till att skapa starka och hållbara överenskommelser.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Rutinen – frihet eller fängelse?

Begreppen natur och kultur ställs ofta mot varandra. Man säger att naturen binder och kulturen befriar oss. Men samtidigt sägs det att riter är människans minst spontana och naturliga beteende, varje handling är tydligt förutbestämd och styrs av en fastställd kulturell ordning. Ju mer ritualiserad en aktivitet är desto mindre utrymme för individualitet och desto större utrymme för kultur; riter är helt frikopplade från naturen. Då verkar påståendet att kulturen skulle vara mer befriande än naturen mycket underligt: huruvida vårt handlande avgörs av stark social kontroll istället för gener har väl ingen betydelse ur individens frihetssynpunkt?

Förutsättningen för människans kultur och samlevnad med andra är förmågan att med kroppen spegla varandra och anpassa sig till den andres livsrytm. Att gå i takt, att imitera och dela en gemensam upplevelse av rytm och puls var förutsättningen för utvecklingen av vår art. Livet består av återkommande cykliska aktiviteter: solen går upp och ner, årstider kommer och går. Förmågan att känna en gemensam puls och kommunicera på samma våglängd la grunden för tidsuppfattning, långsiktig planering och upplevelsen av livets grundpuls. Känslan av frihet, trygghet och stabilitet uppstår i den återkommande rutinen där vi följer vår inre rytm, äter regelbundet, går och lägger oss, går promenader och rör oss i takt med andra. Ritualens ursprung verkar mot bakgrund av detta resonemang gå djupare än kulturen. Istället för att betrakta ritualen som något onaturligt, sent påkommet som styr människan utifrån, bör ritualen ses som ett sätt att gestalta en grundläggande livsrytm lika gammal som människan själv bestående av årstider, glädje, sorg, kärlek, vänskap och hat; ritual och religion är ett sätt att gestalta det mänskliga livets grundläggande återkommande beståndsdelar och förutsättningar.

Men människans förmåga att röra sig i takt gör det också möjligt att kontrollera och inordna henne under onaturliga strukturer. Sådana måste dock upprätthållas med våld och har aldrig överlevt genom historien (utom möjligen när det gäller försvarslösa barn). Ett exempel är skolplikten som tvingar Sveriges alla barn att anpassa sig till en yttre definierad ram som kraftigt skiljer sig från deras egen inre klocka, vilja och motivation. Skolan är ett tydligt exempel på hur formen förmedlar ett budskap till kroppen. Skolans form förmedlar lydnad: aktiviteter ska avslutas och påbörjas vid exakta klockslag och läraren ord är lag. Barnen uppfostras till att inte lyssna på sin inre röst, verkligheten ska inordnas i ett antal yttre kategorier och de egna upplevelserna räknas inte. Detta leder till rotlöshet, dålig kontakt med sitt inre och en grundläggande vilja att vara någon annanstans.

Sökandet efter den förlorade friheten resulterar i att vi vänder på dygnet, äter oregelbundet och förkastar rutiner och ritualer i en jakt på känslan av kontroll. Anne-Cristine Hornborg skriver: ”Det är den certesianska dualismen som dragit en skarp gräns mellan kropp och förnuft och vilselett människan i tron att kroppen är ett passivt redskap för den tänkande hjärnan” När det rationella förnuftet upphöjs som frihetens herre och vi försöker behärska och styra kroppen undertrycker vi våra kroppsliga känslomässiga/symboliska funktioner och system. Vi förlorar kontakten med vårt inre och måste på vetenskaplig väg återupptäcka vår inre klocka. Vi får läsa oss till när, hur och vad vi ska äta, motioner, jobba och leva. Vår rationella ”orytmiska” kultur har gjort att jaget retirerat inåt till att bara omfatta en avgränsad fritt flytande rationalitet utan innehåll och substans.

Att kontrollera sitt liv genom att välja så mycket som möjligt som kunder på en marknad leder inte till frihet utan en känsla av otrygghet, av att vara inlåst i en bur. Rädslan att förlora den imaginära kontroll vi vunnit genom myten om framsteget, evig tillväxt, och något mer genuint, äkta och bättre vid framtidens horisont gör att vi inte vågar släppa taget och gå in i en stabil rytmisk tillvaro. Vi vågar inte utvidga vår jag-bild till att omfatta hela vår kropp utan befinner oss i ständigt krig med delar av oss själva. Vi vågar inte lita på vår intuition, våra känslor och symboliskt tänkande. Kroppen måste kontrolleras. Vi upprättar rationella att-göra-listor som skiljer sig åt från dag till dag och kastar omkring kroppen i ett osystematiskt oförklarligt virrvarr. När kroppen inte känslomässigt hinner ställa om och vet vad som väntar blir våra måsten en piska som precis som yttre social kontroll fjärmar oss än mer från vårt inre.

Den goda ritualens huvudsyfte och funktion är att gestalta en existentiell inre attityd och spegla sitt liv i något större, i den andre. I ritualen styr kroppen och känslan, tanken och förnuftet följer efter. Den goda ritualen svarar mot mänskliga behov, lever vidare genom historien och upprätthålls utan tvång. Den goda liturgin uttrycker livets rytm och är därmed ingenting som behöver pressas på utifrån. Att följa sin inre klocka och leva i ett samhälle med funktionella ritualer bör inte betraktas som att vara ett offer för social kontroll utan snarare som en högre form av frihet, som ett erkännande av att jaget och världen är större än förnuftet; vi är vår kropp, våra känslor och våra rutiner. Det är varken naturen eller kulturen som befriar oss; att leva i en kultur med goda rutiner, vanor och ritualer – att känna livets puls – det är en kultur och ett liv i harmoni med vår inre natur, det är sann frihet.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Upprensning i postmodern sumpmark

Dags att ta sig ur postmodernismens kunskapsteoretiska träsk en gång för alla. De mest extrema relativistiska postmodernisterna påstår att det bara finns en sak vi kan veta helt säkert: mitt medvetande finns. De har fel. Vi kan veta en sak till. Något annat finns också. Vad detta andra är har ingen som helst epistemologisk betydelse. Det skulle kunna vara någon sorts demon som stimulerade mitt medvetande med input i matrix-stil eller möjligen en normal verklighet. Oavsett vad det andra (vars existens vi kan vara 100% säkra på) är ger det oss konsekventa input som följer tydliga mönster och lagar. Om demonen hittills betett sig konsekvent har jag all anledning att tro att den kommer fortsätta bete sig konsekvent. Jag kan alltså ställa upp hypoteser om hur demonen kommer att stimulera mitt medvetande när den inbillar mig att jag släpper en sten i marken och sedan falsifiera eller stärka hypotesen om demonens reaktionsmönster genom observationer. Men låt oss nu för enkelhets skull kalla vår demon för ”verkligheten”.

Nästa steg för vårt igenfyllnadsarbete av det postmodernistiska träsket är att skilja input från verkligheten/demonen från våra fantasier. Eftersom verkligheten till största delen tycks vara lagbunden och konsekvent kan vi snabbt sortera bort alla halvvakna drömmar om drakar, om att jag har vingar och gröna troll under sängen. Det säkraste är att även slänga alla engångsupplevelser i papperskorgen. Ju fler gånger jag sett samma sak, desto större sannolikhet att det jag ser korresponderar mot något i verkligheten och inte består av något jag skapat själv. Om mina sinnesorgan är något sorts ”filter” som förvränger verkligheten eller om mitt medvetande innehåller några förutfattade meningar som förvränger verklighetens impulser har ingen betydelse så länge förvrängningen är konsekvent. En linjär förvrängning av verkligheten enligt ekvationen y = k*x (y=upplevelsen, k=förvräningskonstanten, x=verkligheten) leder ju fortfarande till att det för varje y finns ett korresponderande x och därmed till funktionella begrepp.1

K består vidare av två komponenter: dels våra allmänmänskliga biologiska filter (människans sinnesorgan och sätt att fungera/tänka), k1, och dels kulturella/privata erfarenheter (fördomar, intressen, uppfattningar om betydelse m.m.), k2. Ekvationen blir då y= k1*k2*x. I denna verklighet finns något vi upplever som andra människor. Huruvida de har ett medvetande eller inte eller bara är en del av demonen har ingen större betydelse, genom att undersöka verkligheten konsekvent märker vi att vi har stor nytta av det vi uppfattar som ”andra människor”. Vi kan nämligen förklara och förstå verkligheten bättre genom följande procedur: När jag jämför mitt y med en annan människas y kan jag identifiera skillnader. Eftersom det bara finns en verklighet och verkligheten hittills inte presenterat inkonsekvent information om sig själv kan skillnaderna mellan våra Y:n bara härröra ur antingen k1 eller k2 (alltså inte ur x). Genom att jämföra tillräckligt många människors y:n kan vi anta att den gemensamma uppfattning av y vi alla delar = k1*x och att skillnaderna = k2*x .

Vi kan alltså tillämpa den vetenskapliga metoden och börja forska fram kunskap (som ytterliggare bekräftas genom att den är praktiskt användbar och leder till teknisk utveckling i verkligheten.) När hela världens forskarvärld jämfört tillräcklig många observationer kommer vi slutligen ha lyckats enas om en gemensam verklighetsbild (y) som vi med extremt stor sannolikhet kan betrakta som ett renat k1*x. Det vill säga nästintill objektiv mänsklig kunskap!

För att förtydliga: det vore ytterst korkat att avfärda riktigt väl underbyggda teorier som evolutionsteorin med argumentet att demonen bara vill spela oss ett spratt: demonen/verkligheten har ju hittills varit helt logisk, konsekvent och sammanhängande så det finns inga goda skäl alls att tro annorlunda. För ett sådant avfärdande krävs att vi först stöter på en stor inkonsekvens i verklighetens natur. Sådana inkonsekvenser är nästan alltid skenbara och beror på att det y vi trodde var k1*x i själva verket var k2*x. Då får vi revidera vår teori och ett paradigmskifte inträder. Om inget paradigmskifte inträder på några hundra år och inkonsekvensen visar sig vara bestående (exempelvis att katter börjar teleportera sig då och då slumpmässigt), ja då kan vi eventuellt dra slutsatsen att det är något fel på verkligheten och börja leta efter demonen.

Avslutningsvis, med stor sannolikhet är det nog så att verkligheten faktiskt liknar det den ser ut att vara. Skulle ingen korrespondens föreligga alls mellan våra sinnesintryck och den fysiska verkligheten skulle vi nog dött ut för länge sedan. Det utesluter dock inte möjligheten att vi är grundlurade av en demon. Men hur verkligheten är konstruerad på det ontologiska planet behöver som tur är inte ha några epistemologiska konsekvenser så i vilket fall som helst är den ultrarelativistiska postmodernismen helt körd.

Publicerat i Filosofi | Lämna en kommentar

Partierna skiter i barnen!

Inget parti tjänar på att gynna en grupp som inte kan rösta. Förbättringar i barns och ungas vardag kan ofta jämföras med kapitalistiska företags tillfälliga biståndsprojekt för att skapa ”goodwill” kring det egna varumärket – uppblåst innehållslös välgörenhet att visa upp i skyltfönstret. Ska barn- och ungdomsfrågor få den uppmärksamhet de förtjänar krävs att de etablerade partierna tvingas möta verkligheten och får hårda skäl att bry sig om barn och ungas situation. Vi måste sänka rösträttsåldern till 16 år och våga möta en besviken generation piratpartister och sverigedemokrater.

Det argumenteras friskt i dagens samhälle om föräldrars ansvar. Föräldrar är ansvariga för barnets  uppfostran, välbefinnande och får betala skadestånd om barnet begår brott. Men med skyldigheter följer  rättigheter. Varför inte ge föräldrar ett ökat inflytande över den lagstiftande makten i direkt proportion till det utvidgade juridiska ansvaret? Betraktar vi barn som individer med lika starka intressen som någon annan och betraktar vi föräldrar som förmyndare med ansvar att ta till vara på dessa intressen så borde föräldrarna få förvalta barnens röstvärde till de bli myndiga. I praktiken: inför halva röster och fördela barnens röstvärde jämt på vårdnadshavarna fram tills barnet fyllt 16!

Sänks rösträttsåldern och erkänns barnets röstvärde kan vi fullt ut leva upp till principen om allas lika juridiska och demokratiska värde, vi stärker barnens och barnfamiljernas makt i samhället samt gör barn- och ungdomsfrågor till riktiga hårda frågor istället för någonting gulligt partierna satsar på för att få bättre image.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar