Konstruktiv konfliktlösning

Postat den 20 december, 2011 av Samuel Kazen Orrefur

Sverige har inget hållbart arbete mot mobbning. Enligt organsiationen Friends trakasseras dagligen ca 50 000 barn i Sveriges skolor. Det är oacceptabelt! Men vad ska vi göra?

Istället för att skriva mina två B-uppsatser som jag borde har jag  precis sammanställt och utvecklat ett material för att arbeta med mobbning och konfliktlösning i Skolan. Vad tycks? Hjälp mig gärna att läsa igenom utkasten och kom med kommentarer!

Skolverket har konstaterat att inga av de metoder som tillämpas i Sverige är tillfredsställande, de flesta kan snarare förvärra än förbättra mobbning. Skolverket har dock missat att utvärdera en internationellt mycket framgångsrik metod som dessutom kommer från i Sverige: The Method of Shared Concern (SCm). Jag har försökt sammanställa de bästa bitarna och utveckla ett helhetsmaterial för att förebygga konflikter, upptäcka dold mobbning, behandla mobbning, arbeta med skolans värdegrund, hålla klassrumsdiskussioner och lektioner samt träna konfliktlösning i rollspel.

Sammanfattning:
http://www.cogitate.se/dokument/samanfattning_SCm_utkast_v1.pdf

Grundhäfte:
http://www.cogitate.se/dokument/kreativ_konfliktlosning_utkast_v4.pdf

Arbetsmaterial:
http://www.cogitate.se/dokument/tema_konfliktlosning.pdf

Vill du testa en kreativ, positiv metod för att lösa konflikter som fokuserar på konstruktiva lösningar istället för att gräva efter skuld? Är du skolledare och vill hitta en effektiv, evidensbaserad strategi för att långsiktigt arbeta med skolans värdegrund samt förebygga, upptäcka och behandla dold mobbning?

The Method of Shared Concern (SCm) har utvecklats av Anatol Pikas, docent i pedagogisk psykologi och är det enda program för att behandla mobbning som enbart har positiva effekter vid långsiktig, konsekvent tillämpning. SCm har under många år tillämpats med stor framgång i bland annat England, Spanien, Finland och Australien. På grund av sin effektivitet håller metoden på att bli alltmer populär världen över. Just nu tillämpas den i större skala i Nya Zeeland, Malaysia, USA, Tyskland, Canada, Estland och förhoppningsvis snart även i Sverige.

I England betygsatte lärare på 155 skolor metoden från 1 till 5 där 1 var ”not at all satisfied” och 5 ”extremely satisfied”. Medelbetyget blev 3.9 vilket är väl över genomsnittet. En studie på metodens effektivitet i England visade att ca 3/4 av de behandlade mobbningsfallen löses. När metodens förhållningssätt integreras på djupet ger nästan alla behandlade fall positiva resultat; ett exempel är en studie i Skottland där metoden löste 34 av 38 behandlade mobbningsfall. I Australien har personalen rapporterat frekvenser på 85-100 % lyckade behandlingar.

Utöver evidens från praktisk tillämpning stödjer kognitionsvetenskaplig och pedagogisk forskning kring motivation metodens samtliga principer. Kärnan i SCm är att inte leta efter skuld utan betrakta mobbning som en asymmetrisk konflikt mellan två parter där fokus läggs på att hitta gemensamma lösningar båda sidor kan godta. Läraren agerar neutral medlare, som i ett konstruktivt samtal med båda sidor utnyttjar barnens kreativitet och inre motivation till att skapa starka och hållbara överenskommelser.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Rutinen – frihet eller fängelse?

Postat den 8 november, 2011 av Samuel Kazen Orrefur

Begreppen natur och kultur ställs ofta mot varandra. Man säger att naturen binder och kulturen befriar oss. Men samtidigt sägs det att riter är människans minst spontana och naturliga beteende, varje handling är tydligt förutbestämd och styrs av en fastställd kulturell ordning. Ju mer ritualiserad en aktivitet är desto mindre utrymme för individualitet och desto större utrymme för kultur; riter är helt frikopplade från naturen. Då verkar påståendet att kulturen skulle vara mer befriande än naturen mycket underligt: huruvida vårt handlande avgörs av stark social kontroll istället för gener har väl ingen betydelse ur individens frihetssynpunkt?

Förutsättningen för människans kultur och samlevnad med andra är förmågan att med kroppen spegla varandra och anpassa sig till den andres livsrytm. Att gå i takt, att imitera och dela en gemensam upplevelse av rytm och puls var förutsättningen för utvecklingen av vår art. Livet består av återkommande cykliska aktiviteter: solen går upp och ner, årstider kommer och går. Förmågan att känna en gemensam puls och kommunicera på samma våglängd la grunden för tidsuppfattning, långsiktig planering och upplevelsen av livets grundpuls. Känslan av frihet, trygghet och stabilitet uppstår i den återkommande rutinen där vi följer vår inre rytm, äter regelbundet, går och lägger oss, går promenader och rör oss i takt med andra. Ritualens ursprung verkar mot bakgrund av detta resonemang gå djupare än kulturen. Istället för att betrakta ritualen som något onaturligt, sent påkommet som styr människan utifrån, bör ritualen ses som ett sätt att gestalta en grundläggande livsrytm lika gammal som människan själv bestående av årstider, glädje, sorg, kärlek, vänskap och hat; ritual och religion är ett sätt att gestalta det mänskliga livets grundläggande återkommande beståndsdelar och förutsättningar.

Men människans förmåga att röra sig i takt gör det också möjligt att kontrollera och inordna henne under onaturliga strukturer. Sådana måste dock upprätthållas med våld och har aldrig överlevt genom historien (utom möjligen när det gäller försvarslösa barn). Ett exempel är skolplikten som tvingar Sveriges alla barn att anpassa sig till en yttre definierad ram som kraftigt skiljer sig från deras egen inre klocka, vilja och motivation. Skolan är ett tydligt exempel på hur formen förmedlar ett budskap till kroppen. Skolans form förmedlar lydnad: aktiviteter ska avslutas och påbörjas vid exakta klockslag och läraren ord är lag. Barnen uppfostras till att inte lyssna på sin inre röst, verkligheten ska inordnas i ett antal yttre kategorier och de egna upplevelserna räknas inte. Detta leder till rotlöshet, dålig kontakt med sitt inre och en grundläggande vilja att vara någon annanstans.

Sökandet efter den förlorade friheten resulterar i att vi vänder på dygnet, äter oregelbundet och förkastar rutiner och ritualer i en jakt på känslan av kontroll. Anne-Cristine Hornborg skriver: ”Det är den certesianska dualismen som dragit en skarp gräns mellan kropp och förnuft och vilselett människan i tron att kroppen är ett passivt redskap för den tänkande hjärnan” När det rationella förnuftet upphöjs som frihetens herre och vi försöker behärska och styra kroppen undertrycker vi våra kroppsliga känslomässiga/symboliska funktioner och system. Vi förlorar kontakten med vårt inre och måste på vetenskaplig väg återupptäcka vår inre klocka. Vi får läsa oss till när, hur och vad vi ska äta, motioner, jobba och leva. Vår rationella ”orytmiska” kultur har gjort att jaget retirerat inåt till att bara omfatta en avgränsad fritt flytande rationalitet utan innehåll och substans.

Att kontrollera sitt liv genom att välja så mycket som möjligt som kunder på en marknad leder inte till frihet utan en känsla av otrygghet, av att vara inlåst i en bur. Rädslan att förlora den imaginära kontroll vi vunnit genom myten om framsteget, evig tillväxt, och något mer genuint, äkta och bättre vid framtidens horisont gör att vi inte vågar släppa taget och gå in i en stabil rytmisk tillvaro. Vi vågar inte utvidga vår jag-bild till att omfatta hela vår kropp utan befinner oss i ständigt krig med delar av oss själva. Vi vågar inte lita på vår intuition, våra känslor och symboliskt tänkande. Kroppen måste kontrolleras. Vi upprättar rationella att-göra-listor som skiljer sig åt från dag till dag och kastar omkring kroppen i ett osystematiskt oförklarligt virrvarr. När kroppen inte känslomässigt hinner ställa om och vet vad som väntar blir våra måsten en piska som precis som yttre social kontroll fjärmar oss än mer från vårt inre.

Den goda ritualens huvudsyfte och funktion är att gestalta en existentiell inre attityd och spegla sitt liv i något större, i den andre. I ritualen styr kroppen och känslan, tanken och förnuftet följer efter. Den goda ritualen svarar mot mänskliga behov, lever vidare genom historien och upprätthålls utan tvång. Den goda liturgin uttrycker livets rytm och är därmed ingenting som behöver pressas på utifrån. Att följa sin inre klocka och leva i ett samhälle med funktionella ritualer bör inte betraktas som att vara ett offer för social kontroll utan snarare som en högre form av frihet, som ett erkännande av att jaget och världen är större än förnuftet; vi är vår kropp, våra känslor och våra rutiner. Det är varken naturen eller kulturen som befriar oss; att leva i en kultur med goda rutiner, vanor och ritualer – att känna livets puls – det är en kultur och ett liv i harmoni med vår inre natur, det är sann frihet.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Upprensning i postmodern sumpmark

Postat den 16 september, 2011 av Samuel Kazen Orrefur

Dags att ta sig ur postmodernismens kunskapsteoretiska träsk en gång för alla. De mest extrema relativistiska postmodernisterna påstår att det bara finns en sak vi kan veta helt säkert: mitt medvetande finns. De har fel. Vi kan veta en sak till. Något annat finns också. Vad detta andra är har ingen som helst epistemologisk betydelse. Det skulle kunna vara någon sorts demon som stimulerade mitt medvetande med input i matrix-stil eller möjligen en normal verklighet. Oavsett vad det andra (vars existens vi kan vara 100% säkra på) är ger det oss konsekventa input som följer tydliga mönster och lagar. Om demonen hittills betett sig konsekvent har jag all anledning att tro att den kommer fortsätta bete sig konsekvent. Jag kan alltså ställa upp hypoteser om hur demonen kommer att stimulera mitt medvetande när den inbillar mig att jag släpper en sten i marken och sedan falsifiera eller stärka hypotesen om demonens reaktionsmönster genom observationer. Men låt oss nu för enkelhets skull kalla vår demon för ”verkligheten”.

Nästa steg för vårt igenfyllnadsarbete av det postmodernistiska träsket är att skilja input från verkligheten/demonen från våra fantasier. Eftersom verkligheten till största delen tycks vara lagbunden och konsekvent kan vi snabbt sortera bort alla halvvakna drömmar om drakar, om att jag har vingar och gröna troll under sängen. Det säkraste är att även slänga alla engångsupplevelser i papperskorgen. Ju fler gånger jag sett samma sak, desto större sannolikhet att det jag ser korresponderar mot något i verkligheten och inte består av något jag skapat själv. Om mina sinnesorgan är något sorts ”filter” som förvränger verkligheten eller om mitt medvetande innehåller några förutfattade meningar som förvränger verklighetens impulser har ingen betydelse så länge förvrängningen är konsekvent. En linjär förvrängning av verkligheten enligt ekvationen y = k*x (y=upplevelsen, k=förvräningskonstanten, x=verkligheten) leder ju fortfarande till att det för varje y finns ett korresponderande x och därmed till funktionella begrepp.1

K består vidare av två komponenter: dels våra allmänmänskliga biologiska filter (människans sinnesorgan och sätt att fungera/tänka), k1, och dels kulturella/privata erfarenheter (fördomar, intressen, uppfattningar om betydelse m.m.), k2. Ekvationen blir då y= k1*k2*x. I denna verklighet finns något vi upplever som andra människor. Huruvida de har ett medvetande eller inte eller bara är en del av demonen har ingen större betydelse, genom att undersöka verkligheten konsekvent märker vi att vi har stor nytta av det vi uppfattar som ”andra människor”. Vi kan nämligen förklara och förstå verkligheten bättre genom följande procedur: När jag jämför mitt y med en annan människas y kan jag identifiera skillnader. Eftersom det bara finns en verklighet och verkligheten hittills inte presenterat inkonsekvent information om sig själv kan skillnaderna mellan våra Y:n bara härröra ur antingen k1 eller k2 (alltså inte ur x). Genom att jämföra tillräckligt många människors y:n kan vi anta att den gemensamma uppfattning av y vi alla delar = k1*x och att skillnaderna = k2*x .

Vi kan alltså tillämpa den vetenskapliga metoden och börja forska fram kunskap (som ytterliggare bekräftas genom att den är praktiskt användbar och leder till teknisk utveckling i verkligheten.) När hela världens forskarvärld jämfört tillräcklig många observationer kommer vi slutligen ha lyckats enas om en gemensam verklighetsbild (y) som vi med extremt stor sannolikhet kan betrakta som ett renat k1*x. Det vill säga nästintill objektiv mänsklig kunskap!

För att förtydliga: det vore ytterst korkat att avfärda riktigt väl underbyggda teorier som evolutionsteorin med argumentet att demonen bara vill spela oss ett spratt: demonen/verkligheten har ju hittills varit helt logisk, konsekvent och sammanhängande så det finns inga goda skäl alls att tro annorlunda. För ett sådant avfärdande krävs att vi först stöter på en stor inkonsekvens i verklighetens natur. Sådana inkonsekvenser är nästan alltid skenbara och beror på att det y vi trodde var k1*x i själva verket var k2*x. Då får vi revidera vår teori och ett paradigmskifte inträder. Om inget paradigmskifte inträder på några hundra år och inkonsekvensen visar sig vara bestående (exempelvis att katter börjar teleportera sig då och då slumpmässigt), ja då kan vi eventuellt dra slutsatsen att det är något fel på verkligheten och börja leta efter demonen.

Avslutningsvis, med stor sannolikhet är det nog så att verkligheten faktiskt liknar det den ser ut att vara. Skulle ingen korrespondens föreligga alls mellan våra sinnesintryck och den fysiska verkligheten skulle vi nog dött ut för länge sedan. Det utesluter dock inte möjligheten att vi är grundlurade av en demon. Men hur verkligheten är konstruerad på det ontologiska planet behöver som tur är inte ha några epistemologiska konsekvenser så i vilket fall som helst är den ultrarelativistiska postmodernismen helt körd.

Publicerat i Filosofi | Kommentering avstängd

Partierna skiter i barnen!

Postat den 24 oktober, 2010 av Samuel Kazen Orrefur

Inget parti tjänar på att gynna en grupp som inte kan rösta. Förbättringar i barns och ungas vardag kan ofta jämföras med kapitalistiska företags tillfälliga biståndsprojekt för att skapa ”goodwill” kring det egna varumärket – uppblåst innehållslös välgörenhet att visa upp i skyltfönstret. Ska barn- och ungdomsfrågor få den uppmärksamhet de förtjänar krävs att de etablerade partierna tvingas möta verkligheten och får hårda skäl att bry sig om barn och ungas situation. Vi måste sänka rösträttsåldern till 16 år och våga möta en besviken generation piratpartister och sverigedemokrater.

Det argumenteras friskt i dagens samhälle om föräldrars ansvar. Föräldrar är ansvariga för barnets  uppfostran, välbefinnande och får betala skadestånd om barnet begår brott. Men med skyldigheter följer  rättigheter. Varför inte ge föräldrar ett ökat inflytande över den lagstiftande makten i direkt proportion till det utvidgade juridiska ansvaret? Betraktar vi barn som individer med lika starka intressen som någon annan och betraktar vi föräldrar som förmyndare med ansvar att ta till vara på dessa intressen så borde föräldrarna få förvalta barnens röstvärde till de bli myndiga. I praktiken: inför halva röster och fördela barnens röstvärde jämt på vårdnadshavarna fram tills barnet fyllt 16!

Sänks rösträttsåldern och erkänns barnets röstvärde kan vi fullt ut leva upp till principen om allas lika juridiska och demokratiska värde, vi stärker barnens och barnfamiljernas makt i samhället samt gör barn- och ungdomsfrågor till riktiga hårda frågor istället för någonting gulligt partierna satsar på för att få bättre image.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Objektivitet är utbildningsväsendets värsta fiende!

Postat den 9 oktober, 2010 av Samuel Kazen Orrefur

 I den svenska skolan lever ett gammaldags ideal kvar där läraren ses som en neutral kunskapsförmedlare som ska mata elever med färdigpaketerad kunskap. Kunskapspaketen måste vara så objektiva och neutrala som möjligt så eleverna inte sväljer felaktig kunskap som kan komma att skada dem framöver.

Hela denna grundsyn är fundamentalt felaktig och bygger på okunskap om hur och varför en människa lär. Ingen lär utan motivation. Studiemotivation uppkommer när invanda idéer och föreställningar utmanas, problematiseras och sätts i nya perspektiv. Undervisning bör provocera och relatera till elevens frågeställningar och erfarenheter för att vara relevant, meningsfull och stimulera till inlärning.

Grunden för inlärning är att ett känslomässigt engagemang finns kring ett ämne. Elevers val av gymnasieprogram och universitetsprogram beror nästan uteslutande på tidigare engagerade lärare som framställt sitt ämne som relevant, viktigt och intressant. För att undervisning ska kunna beröra eleverna måste läraren tycka till mycket själv, både om och i ämnet.

Ett åsiktsmässigt neutralt förhållningssätt till det egna undervisningsämnet är ofta förödande. Det skapar en tråkig atmosfär där endast allmänt vedertagna fakta presenteras. Detta kommer med stor sannolikhet radera ut elevernas engagemang för ämnet för all framtid. Värst av allt är att eleverna invaggas i en falsk trygghet om att auktoriteter har rätt och går att lita på. Istället för att ifrågasätta och tänka själv lär man sig att lita på och lyda allting som kommer ovanifrån. Eleverna får då en skev bild av verkligheten och luras på lärarnas åsikter under en täckmantel av påstådd objektivitet.

Det viktigaste elever bör få med sig från skolan är ett kritiskt förhållningssätt till tillvaron och ett starkt engagemang för olika frågor och ämnesområden. Det kräver att utbildningsväsendet anpassar sig till verkligheten, förkastar objektivitetstanken och låter eleverna möta olika lärare med olika åsikter som uttrycks tydligt under lektionstimmarna. Först då kan skolan bli riktigt spännande och lärorik.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Skolans struktur förmedlar konservativa värden!

Postat den 9 september, 2010 av Samuel Kazen Orrefur

Det är inte innehållet som förmedlar värden utan formen. Det spelar ingen roll hur mycket skolan pratar om demokrati, elevinflytande och kunskap om inte formen förmedlar demokratiska värden, skapar öppenhet samt förmedlar en positiv attityd till egna initiativ och lärande. Barn lär sig inte främst innehållet skolan försöker förmedla utan de budskap skolans miljö, arbetssätt och strukturer indirekt förmedlar.

Det elever lär sig av skolans form är kortfattat att följa tider och arbetsscheman någon annan bestämt, att sluta känna efter och lyssna på sitt inre, att pressa sig till att genomföra en mängd olika aktiviteter på beställning, att det finns ett rätt svar på alla frågor som någon annan bestämt, att kunskap är någonting som intas passivt på en lektion och spottas ut aktivt på ett prov, att auktoriteten alltid har ensamrätt på att göra värdeomdömen, att ingen rättssäkerhet finns (eleven kan aldrig överklaga), att lärarens tolkning är den enda rätta (du får tycka vad du vill, men bara inom vissa ramar, annars får du sämre betyg), att somliga personer är mer värda än andra, att bara vänster hjärnhalva och vissa specifika egenskaper staten bestämt är värdefulla och räknas.

Resultatet av detta är katastrofalt. Elever får dåligt självförtroende och mår allt sämre. Mer än en i varje klass skär sig själva, 10 % av våra barn och unga uppskattas ha någon psykisk störning, 7 % av alla flickor och 4 % av alla pojkar har försökt ta livet av sig. Det sorliga med alltihop är att alla som arbetar i skolsystemet i grunden vill väl. Det finns ingen lärare som aktivt vill förklara för eleverna att deras egna intressen och viljor är värdelösa och att deras värde ligger i deras prestationer. Men formen och systemet talar mycket tydligt och starkt till eleverna.

De tre mest gammaldags formerna inom skolan som fortfarande lever kvar är katederundervisning, prov och närvaroplikt.

Katederundervisning utgår från en felaktig kunskapssyn och innebär att läraren fungerar som en jultomte med säcken full med kunskap som elever tacksamt ska ta emot när läraren kastar ut säckens innehåll över klassrummet. Denna undervisningsform innebär att läraren tvingar på eleverna svar på frågor eleverna aldrig ställt själva, inskränker elevernas fria vilja och stjäl deras tid. Lyder inte eleverna kan läraren ge omedelbara samt långsiktiga repressalier genom att frysa ut elever ur en social gemenskap (utvisning, eller kvarsittning) eller förstöra elevernas framtid (sätta dåliga betyg).

Det andra är proven. Prov är något som sker i ett instängt klassrum, avskärmat från verkligheten, hjälpmedel och all övrig kommunikation. Prov testar faktamemoreringsförmågan under tidspress och tvingar alla elever, oavsett primär inlärningsstil, arbetstempo och intresse att anpassa sig till samma ämne och samma start- och sluttid.

Det tredje är skolplikten. Skolplikten är delvis ett uttryck för tanken på allas rätt till utbildning. Ingen skulle kunna hålla sina barn hemma i arbete på gården. Men den är också en rest från industrisamhället där skolans främsta uppgift var att lära elever lyda order och beta av uppgifter på löpande band. Det gällde att lära sig att omedelbart avsluta det man håller på med för att byta aktivitet och starta med nästa moment. Eleverna följer upphackade scheman, byter mellan 5-10 lektioner, ett antal olika arbetssätt under lektionerna samt byter lokaler varje dag. Allt för att lära sig att snabbt och effektivt byta arbetsmoment enligt kommando i en fabrik.

Vårt moderna kommunikationssamhälle har helt andra villkor och behöver inte likriktade allmänbildade elever som kan spotta ur sig information och arbete på beställning. Okreativa människor som lärt sig lyda order och följa strömmen är dåligt för Sverige. Skolan måste sluta producera och premiera faktamemoreringsmaskiner. Detta har de flesta enskilda lärare förstått och försöker därför efter bästa förmåga göra innehållet mer modernt. Men det hjälper inte långt när formen och systemet förmedlar rakt motsatta budskap.

Publicerat i Skolan | 1 kommentar

Allmänbildningens tid är över!

Postat den 5 september, 2010 av Samuel Kazen Orrefur

Allmänbildningstanken är en rest från dåtiden när internet saknades och böcker var dyra. Förr i tiden var information en eftertraktad bristvara socialdemokratin och folkrörelserna arbetade hårt för att ge till hela folket. På den gamla tiden var allmänbildning grunden för framgång, både för individen och samhället. Det gick dessutom att lära sig det mesta om nästan allting. I vårt moderna informations och kommunikationssamhälle har villkoren förundrats drastiskt. Informationen väller fram och håller likt en stor flodvåg på att dränka och passivisera allmänheten. Postmoderna relativistiska attityder blir attraktiva för att skapa en egen vattentät skyddad verklighet. I dagen värld saknar allmänbildningen någon funktion. Utveckling och framgång drivs numera av mycket inrutade specialister och fackmän. Dagens samhälle efterfrågar individer som kan väldigt mycket om, och är väldigt entusiastiska över små specialiserad områden.

Dagens svenska skola har överhuvudtaget inte hängt med på denna utveckling utan sysslar fortfarande under ytan med att likrikta och dela in människor i kategorier för att tillfredsställa 1800-talets arbetsmarknad. De flesta genin, uppfinnare och samhällsutvecklare har på grund av egenskaperna nyfikenhet och egna intressen starkt ogillat skolan, ofta fått dåliga betyg och arbetat sig fram i samhällets marginal. Skolan behöver allvarligt ses över och uppdateras för att omfokusera från allmänbildning till individuell fördjupning.

De ingrodda allmänbildningsivrarna invänder alltid med att ”luckor” i elevens allmänbildning kommer få katastrofala följder samt att eleverna inte är mogna att välja redan på lågstadiet. Ja, det kan nog ha stämt på 1800-talet men idag är det hur lätt som helst att lära sig det man vill när som helst. Om Björklund får hållas och fortsätter att stänga dörrar för elever så kan det hända att ett val på lågstadiet kan ge katastrofala följder för framtiden. Men om alla garanteras möjligheten att läsa in vad de vill när de vill finns det bara fördelar med att låta elever läsa det de tycker är mest spännande i nuet. Bättre att läsa in matten två år senare med stark motivation än att genomlida den under tvång och knappt lära sig någonting alls.

Vad behöver då elever lära sig för att klara sig bra i samhället? Svaret är: ett nyfiket kritiskt kreativt socialt förhållningssätt till tillvaron. Alla skolämnen borde endast betraktas som medel för detta. Det vanligaste felet i skolan är att man läser olika ämnen var försej och där fokuserar på att lära sig viss information utantill eller färdigheter som att räkna eller skriva. Det är fruktansvärt meningslöst och kreativitetsdödande. Vill man få höra den spännande berättelsens slut kan det motivera en elev till att börja lära sig läsa. Vill man lösa det kluriga problemet kan man motivera elev till att lära sig matte. Vill man brevväxla med någon kan det motivera en elev att lära sig skriva. Först ska man väcka lust, glädje nyfikenhet och motivation genom att bygga vidare på elevernas naturliga nyfikenhet, frågor och lust att lära. Sedan kan läsandet, skrivandet och räknandet bli ett roligt medel för att uppnå dessa mål.

Skolan fungerar idag som en jättelik homogeniseringsmaskin som likriktar alla elever, kör över deras egen nyfikenhet och deras egna intressen med en färdig plan på vad eleverna ska göra och lära sig. De klumpar som inte blivit homogeniserade och anpassat sig till mängden filtreras bort med hjälp av prov och betyg. Detta är varken etiskt, ekonomiskt effektivt eller smart ur någon som helst synvinkel. Vill vi skapa ett möjligheternas Sverige där varje barn får chansen att realisera sina framtidsdrömmar måste vi ge upp skolan där alla kan lite om allting och våga gå steget till en mångfaldsskola där många kan mycket om helt olika saker. Framtiden tillhör dem som har intressen och vill någonting, inte det passiviserade likriktade politiskt korrekta mvg-barnet.

Publicerat i Skolan | 2 kommentarer

Skolans kunskapssyn är felaktig!

Postat den 1 september, 2010 av Samuel Kazen Orrefur

Den svenska skolan utgår från en problematisk föråldrad kunskapssyn. De försök till modernisering partierna gav sig på under 90-talet resulterade bara i nya haltande läroplaner och vackert formulerade styrdokument som knappt förändra verksamheten. Bristen på djupare analyser, pedagogisk forskning och kunskap om klassrummets vardag är enorm. Just nu ger sig en aggressiv general Björklund på den svenska skolan och klipper banden i rasande takt till allt vad forskning och verklighet heter. Vi har en skolminister som dumförklarar drygt hundra pedagogiska professorer och förklarat att svensk pedagogisk forskning inte ”håller måttet”. Varför har tidigare regeringar misslyckats och varför är Björklunds politik en katastrof? Svaret är: ingen har förstått det här med kunskap.

Elever lär genom att vara nyfikna och ställa relevanta frågor. Att lära handlar om att navigera genom det jättelika informationsflödet genom vassa kritiska frågeställningar. Hur vi lär beror på hjärnans arbetssätt. Vårt minne bygger på associationsnätverk. Vi kopplar nya minnen till tidigare minnen. Minnesstrukturerna byggs upp av frågesystem med följdfrågor och svar som grenar ut sig. På grund av hjärnans struktur och arbetssätt lär vi oss bäst genom variation, inte repetition. När vi lär oss något ur många olika perspektiv, med många olika sinnen, kopplar hjärnans synopser till många olika relevanta närliggande hjärnstrukturer och sätter in det nya minnet i ett sammanhang. Desto fler frågor som ligger bakom desto fler kopplingar i hjärnan används för att förankra den nya kunskapen och desto fler vägar finns det för att komma åt ett visst minne. När vi repeterar är det endast en koppling som reflexmässigt förstärks. Om man inte lyckas köra in på rätt associationskedja så minns man inte. Värre är att dessa minnen blir oanvändbara och sällan gör någon nytta i vardagen då de saknar djupare förankring och sammanhang.

Inlärningsprocessen kan beskrivas som ett träd. Först några grundläggande frågor, stammen. Nya frågor grenar ut sig baserade på huvudgrenarna. Klättrar man tillräckligt högt kan det dock ta stopp; vi har nått ett löv, ett fakta. Men det lilla lövet har en stor stark frågestruktur som bär upp det. För att faktakunskapen (lövet) ska vara till någon som helst nytta krävs hela den underliggande frågestrukturen. Det är denna frågestruktur, själva grenarna, som definieras som kunskap. Kunskap är en frågestruktur, information är detaljer som kopplas på frågestrukturen och likt löv på träd utan större fara kan falla till marken när det blir höst.

Ovanstående har nästan ingen inom eller utanför skolväsendet förstått. Skolan täpper till barnens potentiella frågestrukturer med färdiga paketsvar. Istället för att låta trädet växa och grena ut sig klipper skolan i många fall av grenarna och skruvar fast permanenta stoppklossar där tusentals nya frågor skulle kunnat frodas. Barn får repetera fragmentarisk information som saknar underliggande frågestrukturer, mening, sammanhang och förankring i deras egen nyfikenhet. Denna inrepeterade information placeras i hjärnan som vilsna pusselbitar i en jättelik pusselram utan någon koppling till övriga pusselbitar eller ramen. När en stark underliggande frågestruktur aldrig byggs upp hämmas självständigt kritiskt tänkande, kreativitet och förmågan att använda kunskap till något konstruktivt

Vi kan inte vänta på att regeringen reformerar skolsystemet. För att förbättra skolorna i landets kommuner måste vi på ett lokalt plan utveckla strategier för att hantera hela det svenska skolsystemets brister. Det är dags att analysera de verkliga problemen och göra något åt dem själva. Hjälp till och var med i en djupare diskussion om hur vi ska förbättra skolan!

Publicerat i Skolan | 2 kommentarer

Mitt 1:a maj tal (kortfattad omvärldsanalys)

Postat den 26 augusti, 2010 av Samuel Kazen Orrefur

Demonstranter, partivänner, SSU:are!

Vi har samlats för att fira 1:a maj tillsammans.

Idag ska vi fira den välfärdsstat vi byggt, vår framgångsrika Sigtuna kommun och den starka demokratiska folkrörelse vi alla är en del av.

Men vi har också samlats för att demonstrera och protestera mot problem, orättvisor och utanförskap som fortfarande, i tvåtusentalets Sverige, drabbar människor dagligen.

***

1:a majfirare! Vi har ibland svårt att förstå hur bra vi har det!

Vi har bostäder, tv-apparater, mobiltelefoner, bärbara datorer och avancerad sjukvård som kan bota de hemskaste åkommor.

Den blinde kan få nya ögonproteser, den döve kan få hörseln tillbaka och den lame avancerade elektriska rullstolar .

Morfars mormor och farmors farfar skulle aldrig kunnat drömma om ett så fantastiskt högteknologiskt samhälle som dagens.

Det mest osannolika av alltihop är att utvecklingen just nu accelererar.

***

Men stop ett tag!

Är verkligen allting frid och fröjd?

När jag åker pendeltåg till skolan på morgonen och hem igen på eftermiddagen möts jag av människor som är trötta, stressade ledsna uttråkade och stirrar rakt fram med tom blick.

Människor springer som hamstrar, allt vad de har, i det stora hjulet i en befängd jakt på pengar, framgång och evig ungdom.

Precis som hamstrar anstränger de sig förgäves. De kommer ingen vart, hjulet snurrar men själva står de still.

Vad är ekonomiska resultat, teknik, tillväxt och välfärd bra för om det inte gör människor lyckligare?

***

Demonstranter!

I egenskap av representant för SSU tänker jag särskilt prata om ungas situation.

Dagens generation barn och unga mår inte bra!

I burma och Kongo springer barnen runt och leker på gatorna, fyllda av sprudlande glädje, nyfikenhet och energi bland sopor, kolera och smuts.

I Sverige sitter barnen och glor. Glor på tv, datorn, mobilen, eller på andra som ser ut att ha något bättre för sig.

* 25 % av alla barn och unga i Sverige har huvudvärk varje dag!
* Hälften av alla flickor i åk 9 äter aldrig lunch!
* Mer än en i varje klass skär sig själva!
* 10 % av våra barn och unga uppskattas ha någon psykisk störning!
* Det mest skrämmande av allt är självmorden. Toppen på isberget.
4 människor tar livet av sig varje dag i detta land!
* 7 % av alla flickor och 4 % av alla pojkar har försökt ta livet av sig! Det är mer än en i varje klass!

Jag blir mörkrädd av att höra den här statistiken.

Hur många kan det vara som mår dåligt som inte ingår i den här statistiken? Det vågar jag knappt tänka på!

Partivänner!

Varför mår inte människor bra trots allt materiellt välstånd? Vad ska vi göra åt situationen?

Svaret är: dagens samhälle är en ytterst onaturlig miljö för våra jägare-samlare kroppar.

Vill vi att människor ska känna sig fria och lyckliga måste vi skapa en mer naturlig miljö och ett socialt meningsfullt sammanhang.

Vi måste ge alla människor trygghet, livskvalitet, ett meningsfullt jobb och en meningsfull fritid.

Jag vill särskilt uppmärksamma 3 frågor. Det är skola, fritiden och arbetsmarknaden.

***

Det finns 3 allvarliga problem i dagens skola: elevers psykiska välbefinnande, skolans innehåll och skolans form.

Elever i svenska skolor har högre halt stresshormoner än barn som lever under krigsförhållanden!

Stress, mobbing, betygshets, konkurrens, läxor, stora klasser uppgivna lärare och osammanhängande scheman leder till att skolan i många fall gör mer skada än nytta.

Det finns inget viktigare att få med sig än en trygg stabil start i livet.

Eleverna behöver känna sig sedda, omtyckta, trygga och värdefulla för att kunna utvecklas och koncentrera sig på något annat än bästa sättet att ta livet av sig. Innan det sociala fungerar kan Björklunds kunskapsskola dra åt helvete.

***

Det andra problemet är skolans innehåll.

Lektionerna är i många fall helt irrelevant för eleverna.

Skolans innehåll bygger på en föråldrar idé om allmänbildning där alla ska kunna lite om allting.

Vårt samhälle behöver oliktänkande unika människor som kan mycket om sådant som berör dem.

Att fortsätta tvinga elever att lära sig sådant de inte är ett dugg intresserade av är katastrofalt för elevens självbild och studiemotivation.

***

Det tredje är skolans form.

Det man lär sig av skolans form är att följa tider och arbetsscheman någon annan bestämt,

att pressa sig genomföra aktiviteter på beställning,

att det finns ett rätt svar på alla frågor som någon annan bestämt,

att kunskap är någonting som intas passivt på en lektion och spottas ut aktivt på ett prov,

att lärarens tolkning är den enda rätta

att bara vänster hjärnhalva och vissa specifika egenskaper skolan bestämt är värdefulla och räknas.

att du får ditt värde genom dina prestationer, inte genom att du finns,

att somliga personer är mer värda än andra,

Partivänner! Socialdemokratin behöver ta en allvarlig funderare på skolans sociala miljö, form och innehåll.

Vi i SSU Sigtuna har under året arbetat fram två skolpolitiska program för att på allvar ta tag i dessa frågor.

Demonstranter! Ansvaret för barn och unga slutar inte vid skolans dörrar.

Vi måste ta ett helhetsansvar för barn och unga!

Vuxenvärlden får inte abdikera i en absurd jakt på pengar, framgång och evig ungdom.

Vuxenvärlden måste växa upp, lämna sin egen bubbla och börja närvara i de ungas liv.

Det är få saker som är så viktigt som att ha en vuxen att prata med, en förebild man kan lita på.

Vi måste se till att det finns meningsfulla fritidsaktiviteter, mötesplatser och projekt att delta i.

Vi måste satsa på kulturen, på idrotten, på föreningslivet och på musiken.

Vi måste satsa på meningsfulla liv framför bättre ekonomiska resultat. Kvalitet framför kvantitet.

***

Den sista frågan jag tänkte tala om är jobben. Där finns inte mycket att säga.

En fjärdedel av de unga saknar jobb! Det är förjävligt.

Vi måste kunna erbjuda alla en meningsfull sysselsättning.

Ingen ska behöva tvingas jobba som telefonförsäljare eller andra skitjobb mot sin vilja.

Några få % av befolkningen i Sverige framställer mat, fixar bostäder och grundläggande sjukvård.

Resten skulle kunna ägna sig åt precis vad som helst. Det är bara tanken som sätter gränser.

***

Vänner! Har vi bara visioner och idéer kan möjligheternas Sverige bli en verklighet för alla! Då finns inga gränser för hur långt vi kan gå.

Tillsammans kan vi utrota välfärdssjukdomarna, tristessen, depressionen, stressen, klyftorna och orättvisor.

Tillsammans kan vi ge barn och unga en meningsfull skola och fritid

Tillsammans kan vi ingjuta hopp och framtidstro hos den unga generationen.

Socialdemokrater, fackföreningsrörelsen och SSU!

Låt oss fortsätta se dagens problem och utmaningar, våga ta diskussionen och ta vår del av ansvaret!

Tack!

Publicerat i Politik | Kommentering avstängd

Mänsklighetens framtid

Postat den 15 augusti, 2010 av Samuel Kazen Orrefur

Mänskligheten har under sin långa utvecklingshistoria formats av samma evolutionära principer som andra djurarter. I alla ekologiska system uppkommer naturligt en jämvikt där olika djurarter och växter anpassar sig till varandra. Ett ekologiskt system har en mängd självreglerande mekanismer för att hantera tillfälliga rubbningar av jämvikten och förhindra allvarligare störningar. Blir en population större än systemets bärkraft blir populationen i många fall aggressiv, självdestruktiv och får sjukdomar. Miljön reagerar även hämmande på populationen; när födan överutnyttjas och tar slut svälter delar av populationen ihjäl eller slår ihjäl varandra i kampen om födan. En population växer i allmänhet tills den nått det ekologiska systemets bärkraft och pendlar sedan lite upp och ned kring ett medelvärde.

Hos mänskligheten har dessa evolutionära principer satt mer avancerade spår och avtryck i vårt undermedvetna, i vårt känsloliv och vårt psykiska fungerande. Vi har utvecklat en biologisk grund för att mystificera och smått avguda naturen, finna skönhet och glädje i att vistas i den samt vårda den varsamt. Hos alla mer naturliga folk över hela värden som lever kvar på mer ursprungliga vis kan man se hur denna biologiska grund format deras annars vitt skilda kulturella traditioner och religioner. Naturfolk har djupt rotade föreställningar om vikten av att leva i harmoni med naturen, om att naturen är besjälad och om att det kommer att gå illa den dagen vi börjar missbruka naturen.

Mänsklighetens jämviktsläge med naturen rubbades för ca 15 000 år sedan. Då kom klimatförändringar som tvingade människan att överge sin ursprungliga livsförig och börja konkurrera om den minskad mängden föda. Jordbrukssamhällen började utvecklas vilket gjorde att fler kunde livnäras på en begränsad yta. Bofasthet medförde ökat barnafödande och befolkningstillväxt. Den mänskliga populationen blev mer trångbodd samt skiktad i klasser och hierarkier. Det nya kriget om resurser och den nya möjligheten att skaffa egendom premierade ett girigare mer egoistiskt beteende hos mänskligheten. I gamla myter hos många naturfolk finns denna händelse bevarad som olika teman på ”syndafallet”; mänskligheten överger sin ursprungliga livsföring och börjar bli rationell och egoistisk. Vi moderna västerlänningar kan betraktas som psykiskt sjuka individer som undertryckt stora delar av vårt känsloliv och spontana intuitiva funktioner genom att växa upp och leva i en miljö vi inte är gjorda för att leva i. Våra biologiska anlag för att utveckla intuitiv kunskap om naturen och en vilja att vistas i och värna om naturen har aldrig fått möjlighet att utvecklas hos oss då vår artificiella miljö undertryckt sådana drag och premierat mer hänsynslösa psykopatiska drag.

Denna kunskap om människan natur är både ett problem och en möjlighet. Ett problem för att objektiva övergripande principer om naturens värde i nuläget inte går att känslomässigt förankra hos västerlandets sjuka befolkning. Det kan medföra att de delar av det ekologiska systemets självregleringsmekanismer som är inbyggda i människans natur aldrig sätter igång så att systemets tvingas framåt onaturligt långt tills övriga faktorer sätter ett definitivt stopp och en stor självreglerande krach inträffar där större delen av mänskligheten dör.

Kunskapen är en möjlighet för att biologiska predispositioner för denna typ av allmängiltiga objektiva värden finns och åtminstone rent teoretiskt skulle kunna stimuleras fram hos den moderna människan igen. Görs detta i tid kanske övergången till en stabil livsförig i jämvikt med naturen kan bli lugnare och mindre krach-artad.

Publicerat i Filosofi | Kommentering avstängd