Mänsklighetens framtid

Mänskligheten har under sin långa utvecklingshistoria formats av samma evolutionära principer som andra djurarter. I alla ekologiska system uppkommer naturligt en jämvikt där olika djurarter och växter anpassar sig till varandra. Ett ekologiskt system har en mängd självreglerande mekanismer för att hantera tillfälliga rubbningar av jämvikten och förhindra allvarligare störningar. Blir en population större än systemets bärkraft blir populationen i många fall aggressiv, självdestruktiv och får sjukdomar. Miljön reagerar även hämmande på populationen; när födan överutnyttjas och tar slut svälter delar av populationen ihjäl eller slår ihjäl varandra i kampen om födan. En population växer i allmänhet tills den nått det ekologiska systemets bärkraft och pendlar sedan lite upp och ned kring ett medelvärde.

Hos mänskligheten har dessa evolutionära principer satt mer avancerade spår och avtryck i vårt undermedvetna, i vårt känsloliv och vårt psykiska fungerande. Vi har utvecklat en biologisk grund för att mystificera och smått avguda naturen, finna skönhet och glädje i att vistas i den samt vårda den varsamt. Hos alla mer naturliga folk över hela värden som lever kvar på mer ursprungliga vis kan man se hur denna biologiska grund format deras annars vitt skilda kulturella traditioner och religioner. Naturfolk har djupt rotade föreställningar om vikten av att leva i harmoni med naturen, om att naturen är besjälad och om att det kommer att gå illa den dagen vi börjar missbruka naturen.

Mänsklighetens jämviktsläge med naturen rubbades för ca 15 000 år sedan. Då kom klimatförändringar som tvingade människan att överge sin ursprungliga livsförig och börja konkurrera om den minskad mängden föda. Jordbrukssamhällen började utvecklas vilket gjorde att fler kunde livnäras på en begränsad yta. Bofasthet medförde ökat barnafödande och befolkningstillväxt. Den mänskliga populationen blev mer trångbodd samt skiktad i klasser och hierarkier. Det nya kriget om resurser och den nya möjligheten att skaffa egendom premierade ett girigare mer egoistiskt beteende hos mänskligheten. I gamla myter hos många naturfolk finns denna händelse bevarad som olika teman på ”syndafallet”; mänskligheten överger sin ursprungliga livsföring och börjar bli rationell och egoistisk. Vi moderna västerlänningar kan betraktas som psykiskt sjuka individer som undertryckt stora delar av vårt känsloliv och spontana intuitiva funktioner genom att växa upp och leva i en miljö vi inte är gjorda för att leva i. Våra biologiska anlag för att utveckla intuitiv kunskap om naturen och en vilja att vistas i och värna om naturen har aldrig fått möjlighet att utvecklas hos oss då vår artificiella miljö undertryckt sådana drag och premierat mer hänsynslösa psykopatiska drag.

Denna kunskap om människan natur är både ett problem och en möjlighet. Ett problem för att objektiva övergripande principer om naturens värde i nuläget inte går att känslomässigt förankra hos västerlandets sjuka befolkning. Det kan medföra att de delar av det ekologiska systemets självregleringsmekanismer som är inbyggda i människans natur aldrig sätter igång så att systemets tvingas framåt onaturligt långt tills övriga faktorer sätter ett definitivt stopp och en stor självreglerande krach inträffar där större delen av mänskligheten dör.

Kunskapen är en möjlighet för att biologiska predispositioner för denna typ av allmängiltiga objektiva värden finns och åtminstone rent teoretiskt skulle kunna stimuleras fram hos den moderna människan igen. Görs detta i tid kanske övergången till en stabil livsförig i jämvikt med naturen kan bli lugnare och mindre krach-artad.

Det här inlägget postades i Filosofi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>