Upprensning i postmodern sumpmark

Dags att ta sig ur postmodernismens kunskapsteoretiska träsk en gång för alla. De mest extrema relativistiska postmodernisterna påstår att det bara finns en sak vi kan veta helt säkert: mitt medvetande finns. De har fel. Vi kan veta en sak till. Något annat finns också. Vad detta andra är har ingen som helst epistemologisk betydelse. Det skulle kunna vara någon sorts demon som stimulerade mitt medvetande med input i matrix-stil eller möjligen en normal verklighet. Oavsett vad det andra (vars existens vi kan vara 100% säkra på) är ger det oss konsekventa input som följer tydliga mönster och lagar. Om demonen hittills betett sig konsekvent har jag all anledning att tro att den kommer fortsätta bete sig konsekvent. Jag kan alltså ställa upp hypoteser om hur demonen kommer att stimulera mitt medvetande när den inbillar mig att jag släpper en sten i marken och sedan falsifiera eller stärka hypotesen om demonens reaktionsmönster genom observationer. Men låt oss nu för enkelhets skull kalla vår demon för ”verkligheten”.

Nästa steg för vårt igenfyllnadsarbete av det postmodernistiska träsket är att skilja input från verkligheten/demonen från våra fantasier. Eftersom verkligheten till största delen tycks vara lagbunden och konsekvent kan vi snabbt sortera bort alla halvvakna drömmar om drakar, om att jag har vingar och gröna troll under sängen. Det säkraste är att även slänga alla engångsupplevelser i papperskorgen. Ju fler gånger jag sett samma sak, desto större sannolikhet att det jag ser korresponderar mot något i verkligheten och inte består av något jag skapat själv. Om mina sinnesorgan är något sorts ”filter” som förvränger verkligheten eller om mitt medvetande innehåller några förutfattade meningar som förvränger verklighetens impulser har ingen betydelse så länge förvrängningen är konsekvent. En linjär förvrängning av verkligheten enligt ekvationen y = k*x (y=upplevelsen, k=förvräningskonstanten, x=verkligheten) leder ju fortfarande till att det för varje y finns ett korresponderande x och därmed till funktionella begrepp.1

K består vidare av två komponenter: dels våra allmänmänskliga biologiska filter (människans sinnesorgan och sätt att fungera/tänka), k1, och dels kulturella/privata erfarenheter (fördomar, intressen, uppfattningar om betydelse m.m.), k2. Ekvationen blir då y= k1*k2*x. I denna verklighet finns något vi upplever som andra människor. Huruvida de har ett medvetande eller inte eller bara är en del av demonen har ingen större betydelse, genom att undersöka verkligheten konsekvent märker vi att vi har stor nytta av det vi uppfattar som ”andra människor”. Vi kan nämligen förklara och förstå verkligheten bättre genom följande procedur: När jag jämför mitt y med en annan människas y kan jag identifiera skillnader. Eftersom det bara finns en verklighet och verkligheten hittills inte presenterat inkonsekvent information om sig själv kan skillnaderna mellan våra Y:n bara härröra ur antingen k1 eller k2 (alltså inte ur x). Genom att jämföra tillräckligt många människors y:n kan vi anta att den gemensamma uppfattning av y vi alla delar = k1*x och att skillnaderna = k2*x .

Vi kan alltså tillämpa den vetenskapliga metoden och börja forska fram kunskap (som ytterliggare bekräftas genom att den är praktiskt användbar och leder till teknisk utveckling i verkligheten.) När hela världens forskarvärld jämfört tillräcklig många observationer kommer vi slutligen ha lyckats enas om en gemensam verklighetsbild (y) som vi med extremt stor sannolikhet kan betrakta som ett renat k1*x. Det vill säga nästintill objektiv mänsklig kunskap!

För att förtydliga: det vore ytterst korkat att avfärda riktigt väl underbyggda teorier som evolutionsteorin med argumentet att demonen bara vill spela oss ett spratt: demonen/verkligheten har ju hittills varit helt logisk, konsekvent och sammanhängande så det finns inga goda skäl alls att tro annorlunda. För ett sådant avfärdande krävs att vi först stöter på en stor inkonsekvens i verklighetens natur. Sådana inkonsekvenser är nästan alltid skenbara och beror på att det y vi trodde var k1*x i själva verket var k2*x. Då får vi revidera vår teori och ett paradigmskifte inträder. Om inget paradigmskifte inträder på några hundra år och inkonsekvensen visar sig vara bestående (exempelvis att katter börjar teleportera sig då och då slumpmässigt), ja då kan vi eventuellt dra slutsatsen att det är något fel på verkligheten och börja leta efter demonen.

Avslutningsvis, med stor sannolikhet är det nog så att verkligheten faktiskt liknar det den ser ut att vara. Skulle ingen korrespondens föreligga alls mellan våra sinnesintryck och den fysiska verkligheten skulle vi nog dött ut för länge sedan. Det utesluter dock inte möjligheten att vi är grundlurade av en demon. Men hur verkligheten är konstruerad på det ontologiska planet behöver som tur är inte ha några epistemologiska konsekvenser så i vilket fall som helst är den ultrarelativistiska postmodernismen helt körd.

Det här inlägget postades i Filosofi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>