Rutinen – frihet eller fängelse?

Begreppen natur och kultur ställs ofta mot varandra. Man säger att naturen binder och kulturen befriar oss. Men samtidigt sägs det att riter är människans minst spontana och naturliga beteende, varje handling är tydligt förutbestämd och styrs av en fastställd kulturell ordning. Ju mer ritualiserad en aktivitet är desto mindre utrymme för individualitet och desto större utrymme för kultur; riter är helt frikopplade från naturen. Då verkar påståendet att kulturen skulle vara mer befriande än naturen mycket underligt: huruvida vårt handlande avgörs av stark social kontroll istället för gener har väl ingen betydelse ur individens frihetssynpunkt?

Förutsättningen för människans kultur och samlevnad med andra är förmågan att med kroppen spegla varandra och anpassa sig till den andres livsrytm. Att gå i takt, att imitera och dela en gemensam upplevelse av rytm och puls var förutsättningen för utvecklingen av vår art. Livet består av återkommande cykliska aktiviteter: solen går upp och ner, årstider kommer och går. Förmågan att känna en gemensam puls och kommunicera på samma våglängd la grunden för tidsuppfattning, långsiktig planering och upplevelsen av livets grundpuls. Känslan av frihet, trygghet och stabilitet uppstår i den återkommande rutinen där vi följer vår inre rytm, äter regelbundet, går och lägger oss, går promenader och rör oss i takt med andra. Ritualens ursprung verkar mot bakgrund av detta resonemang gå djupare än kulturen. Istället för att betrakta ritualen som något onaturligt, sent påkommet som styr människan utifrån, bör ritualen ses som ett sätt att gestalta en grundläggande livsrytm lika gammal som människan själv bestående av årstider, glädje, sorg, kärlek, vänskap och hat; ritual och religion är ett sätt att gestalta det mänskliga livets grundläggande återkommande beståndsdelar och förutsättningar.

Men människans förmåga att röra sig i takt gör det också möjligt att kontrollera och inordna henne under onaturliga strukturer. Sådana måste dock upprätthållas med våld och har aldrig överlevt genom historien (utom möjligen när det gäller försvarslösa barn). Ett exempel är skolplikten som tvingar Sveriges alla barn att anpassa sig till en yttre definierad ram som kraftigt skiljer sig från deras egen inre klocka, vilja och motivation. Skolan är ett tydligt exempel på hur formen förmedlar ett budskap till kroppen. Skolans form förmedlar lydnad: aktiviteter ska avslutas och påbörjas vid exakta klockslag och läraren ord är lag. Barnen uppfostras till att inte lyssna på sin inre röst, verkligheten ska inordnas i ett antal yttre kategorier och de egna upplevelserna räknas inte. Detta leder till rotlöshet, dålig kontakt med sitt inre och en grundläggande vilja att vara någon annanstans.

Sökandet efter den förlorade friheten resulterar i att vi vänder på dygnet, äter oregelbundet och förkastar rutiner och ritualer i en jakt på känslan av kontroll. Anne-Cristine Hornborg skriver: ”Det är den certesianska dualismen som dragit en skarp gräns mellan kropp och förnuft och vilselett människan i tron att kroppen är ett passivt redskap för den tänkande hjärnan” När det rationella förnuftet upphöjs som frihetens herre och vi försöker behärska och styra kroppen undertrycker vi våra kroppsliga känslomässiga/symboliska funktioner och system. Vi förlorar kontakten med vårt inre och måste på vetenskaplig väg återupptäcka vår inre klocka. Vi får läsa oss till när, hur och vad vi ska äta, motioner, jobba och leva. Vår rationella ”orytmiska” kultur har gjort att jaget retirerat inåt till att bara omfatta en avgränsad fritt flytande rationalitet utan innehåll och substans.

Att kontrollera sitt liv genom att välja så mycket som möjligt som kunder på en marknad leder inte till frihet utan en känsla av otrygghet, av att vara inlåst i en bur. Rädslan att förlora den imaginära kontroll vi vunnit genom myten om framsteget, evig tillväxt, och något mer genuint, äkta och bättre vid framtidens horisont gör att vi inte vågar släppa taget och gå in i en stabil rytmisk tillvaro. Vi vågar inte utvidga vår jag-bild till att omfatta hela vår kropp utan befinner oss i ständigt krig med delar av oss själva. Vi vågar inte lita på vår intuition, våra känslor och symboliskt tänkande. Kroppen måste kontrolleras. Vi upprättar rationella att-göra-listor som skiljer sig åt från dag till dag och kastar omkring kroppen i ett osystematiskt oförklarligt virrvarr. När kroppen inte känslomässigt hinner ställa om och vet vad som väntar blir våra måsten en piska som precis som yttre social kontroll fjärmar oss än mer från vårt inre.

Den goda ritualens huvudsyfte och funktion är att gestalta en existentiell inre attityd och spegla sitt liv i något större, i den andre. I ritualen styr kroppen och känslan, tanken och förnuftet följer efter. Den goda ritualen svarar mot mänskliga behov, lever vidare genom historien och upprätthålls utan tvång. Den goda liturgin uttrycker livets rytm och är därmed ingenting som behöver pressas på utifrån. Att följa sin inre klocka och leva i ett samhälle med funktionella ritualer bör inte betraktas som att vara ett offer för social kontroll utan snarare som en högre form av frihet, som ett erkännande av att jaget och världen är större än förnuftet; vi är vår kropp, våra känslor och våra rutiner. Det är varken naturen eller kulturen som befriar oss; att leva i en kultur med goda rutiner, vanor och ritualer – att känna livets puls – det är en kultur och ett liv i harmoni med vår inre natur, det är sann frihet.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>